Tack själv!

Det är så fint att promenera hemåt från Zinken en fredagkväll, med en stor seger i ryggen (trots tvivelaktig kvalitet på spelet), med en Gissa vid sin sida. Hon var så fin i grönvit halsduk och förgyllde många supportrars kväll (tror jag). Det är nästa så att hon börjar bli lite "kändis" där på bandyläktaren (vilket jag trivs med eftersom jag hamnar i skymundan, alla vet vad min hund heter, men ingen vet vem jag är).

Men ni ska veta, alla ni fantastiska fina människor som kommer fram och hälsar och busar och myser med min valp, att ni förgyller också min kväll. Med alla era fina ord om henne/oss. Hon får så mycket beröm såväl för "lydnad" och mentalitet, som utseendet. Många säger att de skulle vilja ha en hund som henne, och även om en del cred ska tilldelas aveln, och en del till ren tur, så värmer det så jäkla mycket. Men det allra finaste är att de flesta (jag tror faktiskt alla, den här gången iallafall), efter att de hälsar färdigt, precis innan de ska gå vidare till sin plats, liksom stannar upp i ett litet ögonblick av uppriktig tacksamhet.

"Tack", säger dem.

Antingen riktat till henne eller till mig. Som om vi har gjort dem en tjänst, eller gett dem någonting värdefullt. Jag vet inte vad egentligen, men det känns ändå fint och viktigt. Jag blir stolt och glad.

Jag är bara så väldigt fokuserad på henne just då, på att hon ska uppföra sig hyffsat, så jag glömmer nog bort att visa att jag tar till mig av berömmet. Så jag vill, i den mån det går såhär i efterhand, skicka ut ett teleaptiskt "Tack själv!"

(Bild från Hammarby Foto på Facebook)