Jag är i Kalix och halva min "semester" har gått. Det har gått bra att släppa jobbet och göra ingenting. Är inte stressad ännu, över att det snart är dags att bege mig tillbaka till jobbet. Det ska bara bli trevligt att jobba mellandagarna, förhoppningsvis lite luft, glest med både patienter och kollegor, möjlighet att landa innan verkligheten drar igång igen, för en gångs skull inte jobba över.

Däremot känns det lite svindlande och hektiskt när jag råkar tänka på nästa eventuella möjlighet till ledighet (mer än 2 dagar). Sensommaren 2014, i bästa fall? Då får jag den där känslan av att jag borde göra mer av detta jullov, utnyttja det till något annat än att bara sova ikapp, fast det ju ändå är det enda jag sett fram emot att få göra de senaste 8 månaderna.

Minisemester

Sitter med två stycken varma mackor och ett glas mjölk. Världens bästa kvällsfika, tror jag bestämt. Jag och Gissa tog en sväng till Malmö (och Köpenhamn) i helgen. Hälsat på Katta. Tagit sovmorgnar, ätit, promenerat, pratat så att jag är alldeles trött i stämbanden, pysslat och pyntat. Bara varit. Välbehövligt.

Jag tog flexledigt efter lunch i fredags och bilade ner. Drygt 7 timmar (inklusive långpromenad i Jönköpingsk solnedgång samt proviantering). Jag hade haft lite resfeber i torsdags, tvivlade på att jag verkligen brukade klara av sådana här marathonkörningar stup  kvarten för bara något år sedan. Känner mig äldre och tröttare nu. Nervositeten visade sig vara obefogad. Hade en fantastisk eftermiddag längs vägarna. Varvade mellan radio, ljudbok och tystnad. Skönt att bara få sitta bakom ratten och slappna av, filosofera. Var hungrig när jag kom fram, men inte alls så trött. Och nu, efter returresan, samma känsla. Äter mina varma mackor och fylls av energi att ta tag i en ny arbetsvecka.

Den här dagen började på tok för tidigt (typ mitt i natten) med oro över att Gissa verkar ha blivit sjuk, att jag inte hittade papprena jag behövde för att jobba, diverse teknikstrul och huvudvärk. En sån där dag som man bara tar sig igenom, varken mer eller mindre.

Men någonstans hände någonting.

Jag förstår inte ens att det är samma dag längre.

Att så många bra saker kan hända på en dag.

- Gott bröd till frukost.
- Gissa blev frisk igen.
- Långt och givande samtal med en av mina nyaste kompisar.
- Jobbat med roliga viktiga saker. Fick bra flow.
- Lunchpromenad med extra guldkant pga sällskap av Beda. Idag fick de apportera, båda två. Beda agerade störning i Gissas stadgeträning, mycket buskast med tjo och tjim och stöd från mig, svårt för krulltotten som är van att få all min uppmärksamhet. Men lyckades! Och som "belöning" fick hon såklart jobba själv. Duva stod på schemat idag, och det gick så bra, så bra.
- Köpt nya skor.
- Träffat trevligt folk.
- Tittat på fina tavlor.
- PRATAT MED PEDER LAMM (hade lite svårt att lyssna på vad han sa eftersom det bara rullade repliker från "Kampsportens historia" i min hjärna hela tiden).
- Gjort planer för framtiden.
- Avrundar kvällen så som jag gör det bäst, i lagom god tid med en kopp te i tyst och mörk lägenhet, lite ont i fötterna men ett leende på läpparna och sms i versaler om hur bra denna dag har varit.
- Får inbjudan till familjefika på söndag av en granne, som jag egentligen inte känner så väl, men det gör bara saken ännu finare.
-Går och lägger mig tidigt. Det finns egentligen gott om tid, men jag och Gissa struntar ändå i kvällens planerade löprunda. Tävlar istället med varandra om vem som kan somna fortast. Ingen kan se vem som vinner eftersom båda slocknar direkt.

J

Man kan inte tänka konstruktiva tankar hela tiden

Ni vet när man står och väntar på bussen eller är på väg till busshållplatsen och kommer på att det är något man glömt när det är precis så långt kvar att det känns nästan säkert att man skulle kunna hinna om man springer tillbaka och bussen råkar vara bara lite lite försenad? Den känslan borde väl de flesta ha känt någon gång.

Eftersom jag är uppvuxen på landet så sitter det som en reflex i mig att i en sån situation kasta av mig ryggsäcken och låta den ligga och vänta på marken för att kunna springa snabbare.

Det borde man nog inte göra om man ska åka pendeltåg i rusningstrafik.

Det här tänkte jag på idag.

Inte för att jag hade glömt något som jag behövde springa tillbaka och hämta. Utan bara för att jag råkade tänka på det.

J

Fredagsfåglar

Inledde denna mörka fredagsmorgon med en "lektion" i vilthantering. Tanken var att jag skulle jobba hemifrån fram till ca 11 och sedan vara heeelt ledig  (Jenny-träning och promenad med Sarah stod på fritidsagendan). Därför kändes det som om jag skulle ha all tid i världen och bestämde mig för att tina upp de tre fåglar jag haft liggande i frysen så länge. Det blir ju dock sällan som man tänkt sig, blev såklart tvungen att åka till jobbet på förmiddagen och skulle därifrån bli tvungen att skynda mig till Jenny, men fåglarna var ju tinade så viltträning skulle det minsann bli! Enda luckan under dagen blev dock morgonpromenaden, inget fel med det, man ska jobba med de tillfällen man har.

Jag har verkligen inte ansträngt mig tillräckligt för att få med vilt i träningen. Usch. Första, och egentligen enda, gången jag  testat vad Gissa tycker om kallvilt var för närmare ett år sedan, hon var alltså strax över halvåret och grep, höll, bar in och lämnade av en ripa och en liten mås som om hon är född till att göra just det och ingenting annat. En tid efter detta så tyckte hon dessutom att det var uppenbart ganska tråkigt med dummies. Vilken jakthund, tänkte jag stolt, som vill ha "äkta vara".

Tänkte således att det här kommer  A L D R I G  bli några problem. Och sedan har det bara aldrig blivit av igen. (Dumma mig!)

Vid första markeringen idag (med en ohyggligt stor kråka), som den duktiga markör hon är sprang hon självklart fram och lokaliserade bytet direkt, men verkade sedan inte fatta vad hon skulle göra med den. Till min stora förvåning! Jag kallade in, kastade om och skickade snabbare (lite sådär på "halvknallning"). Gripandet var lite trevande, men hon plockade iallafall upp. Pluspoäng för att hon faktiskt vänder upp och sätter fart inåt på ett mycket mer beslutsamt sätt med vilt än med dummy. Däremot släppte hon innan hon var hela vägen framme med kråkan. (Och denna tendens till att släppa för tidigt fortsatte resten av "passet" också, även om det inte var fullt lika illa).

Provade nästa kråka på ytterligare en markering, in i ett snår där hon fick kämpa lite för att komma åt den. När hon var på väg inåt, vände jag mig lite bort ifrån henne, men utan att gå iväg, hon kom hela vägen in den här gången men släppte kråkan på mina fötter. Nåja. Vi lämnade den där, gick en bit bort och skickade på ett linjetag. Ingen superfart ut men helt okej (det var ju också fortfarande ganska mörkt, kan det ha påverkat farten?)

Plockade slutligen fram en synnerligen fin liten and. Jag trodde verkligen att hon hade börjat fatta galoppen vid det här laget, men istället fick vi upprepa samma procedur som med den första kråkan. Märkligt!?

Det var det, nu har jag inga fler fåglar i frysen, det blev ett kort enkelt träningspass men gav mig bra och viktiga tankeställare. Hon är alltså inte lika "självklar"/spontan på vilt som jag trodde, just nu verkar det ju faktiskt som om jag kommer behöva introducera varje viltslag för sig, hon generaliserar inte?

Jenny-träningen ställdes in och jag blev kvar längre än planerat på jobbet (varför ska det någonsin bli som man tänkt sig?). Sedan var min motivation till att köra bil hela vägen till Norrtälje som bortblåst, luften gick ur mig och jag stannade utmattad kvar hemma i Årsta. Vilket var ganska välbehövligt. Varit ute på långpromenad med vår fina pensionärsgranne Beda, the clumber spaniel (har aldrig varit med om en hund som suger åt sig så mycket smuts på promenader). Laddat för helgens kursande med världens längsta soffsovning. Googlat "apportvilt till salu". Druckit te. Ätit pepparkaksdeg. Tagit mig igenom resterna av veckans jobbmailsskörd. Ni vet, sånt som man gör på "lediga" fredagar.

Silonsalva

Det lilla krullet har liksom lyckats skrapa upp nosen i något av sina lite för intensiva sökarbeten. Efter att bara ha försökt vänta ut det ett par dagar, utan tillfredställande resultat, testar jag nu en ny approach och har lagt på lite av en av mina mirakelsalvor (silon). Jag antar att de där såret sved/kliade litegrann innan så hon råkade hela tiden skrapa upp det igen med tassen eller genom att stryka nosen mot saker. Det har hon slutet med nu, istället sitter hon som ett fån och stirrar i kors för att försöka avgöra vad det är för nåt kladd längst ut på nosen. I korta intensiva perioder försöker hon attackslicka, men når inte fram med tungan. Hur jag än försöker så har jag inte lyckats ta kort på någon slick-attack, för varje gång jag lyfter fram kameran eller mobilen så slutar hon och stirrar istället på mig med vädjande/korkad blick.

Och då skrattar jag såklart bara varmt åt henne och kliar henne lite bakom örat.

Grejen är också att hon verkligen KAN nå att slicka sig där, jag har sett henne göra det massor med gånger, men nu när hon liksom "siktar" så verkar det tydligen helt omöjligt. Dumma hund.

...och imorgon kommer det väl att regna oavbrutet.

Idag var en sådan dag då jag bara borde ha fått stanna hemma, suttit på balkongen. läst poesi och blundat mot bländande höstsol.

Någon att komma hem till

Gissa har en säng, en jättestor soffa samt två stycken "hundbäddar" att ligga och mysa i när hon är ensam hemma. Hennes senaste påhitt verkar dock vara att enbart hålla till på ett i högsta grad hårt hallgolv. Iallafall ligger hon där och snarkar högt så att jag nästan kliver på henne när jag ska in genom dörren.

Hon väntar på att någon ska komma, det förstår jag ju. Kanske saknar mig tillochmed? Men den där hundlogiken, att hon verkar tänka att jag kommer tillbaka snabbare ju närmre ytterdörren hon befinner sig... det är SÅ JÄKLA GULLIGT!

Middagsbjudning

Jag fick ett infall tidigare i veckan och bestämde att här skulle det kokas palt! Det är i stort sett omöjligt att tillverka lagom mycket palt, så för att själv slippa äta samma sak två gånger om dagen resten av månaden bestämde jag mig för att ställa till med PALTKALAS!

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. För det första fick jag verkligen anstränga mig och tänka så att det knakade för att komma på några att bjuda. Jag har uppenbarligen inte ett jättestort socialt kontaktnät utanför familj och arbete. Resultatet blev två tappra vänner och en hundvalp. Kvalitet före kvantitet, minsann!

Någon vidare kvalitet kan man dock inte säga att det blev på den rackarns palten, jag letade runt efter rätt råvaror i fyra olika affärer innan jag fick erkänna mig besegrad. Det ska ju egentligen vara mandelpotatis och rimmat fläsk, men det var tydligen stört omöjligt att få tag på i mina förorter.

Den inte riktigt äkta palten stod trots allt på bordet innan sällskapet helt och hållet hungrat ihjäl och fick godkänt av alla i testpanelen. Så på det hela taget måste tillställningen ändå anses ganska lyckad.

Pluspoäng till Sarah och Harry för att de åkte hela vägen från Norrtälje för en enkel torsdagsmiddag.
Pluspoäng till Malin för att hon åkte hela vägen från Rissne trots att tvärbanan ännu inte börjat gå till Sumpan.
Pluspoäng till Jonna för att hon nästa kom ifrån jobbet på avsatt tid.

Väl ätet, gott folk! Nästa gång betar vi av ytterligare en svenska husmansklassiker! Stay tuned!

Prioriteringar

Det är söndagkväll klockan 21.35. Jag har precis gjort några justeringar på min presentation till imorgon. Sitter på golvet och klipper klorna på min hund samtidigt som det torkas blodpudding i ugnen. Tänker på hur olika prioriteringar man kan ha.

Apropå att ha en till hund...

... jag var på oväntat-besök-turné på landet förra helgen (det är helt osannolikt att det redan gått en vecka sedan dess, jag liksom dröjer mig kvar i helgerna ända fram till onsdag förmiddag, och sedan nån gång kring lunch på torsdagen så har jag redan börjat ställa om för kommande helg).

Ett av stoppen var Stjärnsund, där folket var fullt upptagna med ridlektioner. Men jag har ju absolut ingenting emot att sköta mig själv. Lånade Yena och övade på hur det kommer att vara att ha TVÅ stora olydiga hundar. Nån gång i framtiden.

Slutsats: Alldeles, alldeles underbart. Såklart.

Jag vet inte hur jag hamnade här...

... i seriösa diskussioner om att importera en hund från USA för att bredda och förbättra den svenska avelsbasen för curly coated retriever. Jag var ju bara en sån där som ville ha en hund, en som kanske i bästa fall tyckte det var roligt att hämta tygpåsar som jag gömt i skogen. Men jag är INTE intresserad av avel. Eller?

Och jag är absolut inte i rätt situation i livet att skaffa en till valp nu. 

Eller?

Jag blir uppenbarligen helt omdömeslös av att vara sjukskriven i en vecka. Anmäler mig till kurser hit och dit och lurar mig själv att jag ska kunna hålla en stor presentation imorgon utan den minsta förberedelsetid. Mitt i allt var det någon som påstod att jag nog behöver semester. Hallå, vart tog du vägen? Jag skulle behöva lite övertalning.

Om att ha ett förstahandskontrakt:

Efter att ha stått staplade i ett hörn och samlat damm sådär länge så att det nästan började bli lite löjligt tog jag mig äntligen i kragen och bar ner de tomma flyttkartongerna till mitt källarförråd. Tanken slog mig att jag kanske aldrig kommer att flytta på dem. Det är en märklig känsla detta. Att ha ett permanent boende. I Stockholm.

Idag hade varit en sån alldeles perfekt dag för apportering hela dagen. Om jag bara hade
1) apporteringskamrater som bodde närmare än ca 20-100 mil,
alternativt
2) en större egen övningsbank...

Men hur ska jag kunna bygga upp 2 utan 1?

Apportering till nytta och nöje

Sitter hemma och jobbar idag. Hade just förflyttat mig från bordet till soffan för att få ett nytt perspektiv på saker och ting när jag hör brevbäraren skramla i trapphuset. Gissa som legat och jagat rådjur i sömnen i flera timmar sträcker yrvaket på sig, gäspar och tittar på mig med förväntansfullt viftande svans, i hopp om att jag ska öppna dörren och att hon ska få se sin favoritgranne Beda och hennes matte därutanför. Så är ju inte fallet, vet jag redan, och några sekunder senare dimper ett tungt kuvert ner på hallgolvet och det går upp för henne också. Besviket tassar hon tillbaka till sitt sovhörn, släpar tassarna efter sig som i protest och blänger en aning på mig när hon lagt sig tillrätta igen.

"Men hämta den då?" föreslår jag lite halvhjärtat, fortfarande med den mesta uppmärksamheten riktad mot dagens arbetsuppgifter.

Ett ljus tänds i hennes blick och ett ögonblick senare kommer denna uppenbarelse emot mig:

På riktigt alltså, det var exakt så det gick till. Passande nog var det SSRKs tidning "Apportören" som låg där i kuvertet and my work here is done. När en hund kan hämta tidningen åt sin ägare så är deras utbildning komplett och fulländad, det vet ju alla som har sett tillräckligt många filmer.

Skogen

I onsdags efter jobbet åkte jag och Gissa till Gålö, för en start i viltspårsprovets anlagsklass. En dryg halvtimme senare åkte vi därifrån igen, godkända med HP (hederspris) och idel lovord. Lätt-medel vind, 24-26 grader och strålande solsken, står det i protokollet. I ett viltspår bedöms hundens spårningsförmåga, tempo och självständighet. 17 minuter tog spåret och då hade vi tagit oss igenom barrskog, lövskog, tätningar, myr-/mossmark, öppen äng/åker samt både upp och ner för flera kullar. Det var mycket vilt i markerna, jag både såg och hörde fåglar, harar och rådjur, Gissa markerade detta på några ställen men spårade sedan vidare utan tveksamheter och bar "bytet" tillbaka till bilarna när jobbet var avklarat.

"En spårnoga tik som gör ett övertygande spårarbete rakt igenom. Väl förd. Grattis, lycka till i Öppenklassen", har domaren skrivit också. En trevlig liten hälsning som han sedan muntligen kompletterade med generöst beröm, positiv feedback och tips för att komma vidare.

Det här är inget resultat som jag är stolt eller imponerad över, verkligen ingenting att skryta med. Det var vad jag hade förväntat mig, helt enkelt, något annat skulle ha förvånat. Likväl något värt att skriva hem om.

120 50

En rejäl sårskada i foten som aldrig ville bli riktigt bra i kombination med alldeles för mycket jobb har inneburit att jag missat i stort sett hela badsäsongen i år. Jag har precis som vilken sommar som helst försmäktat i värmen, men inte kunnat njuta av ungefär  D E T  E N D A   positiva med den här årstiden, nämligen att efter att mödosamt ha varit tvungen att genomlida det fruktansvärda s.k. "fina vädret" få dyka och plaska och känna sig sval och mänsklig för ett litet litet ögonblick.

De senaste 2 veckorna har jag försökt ta igen förlorad vattentid och kvälls-/morgondoppat mig i Årstaviken så ofta jag bara kunnat (sedan flytten är promenadavståndet till närmsta badmöjlighet drastiskt förkortat).

Första gången jag gick i vattnet tillsammans med Gissa blev hon mäkta förvånad och ville simma nära nära för att undersöka vad  T U S A N  jag höll på med. Hon har badat massor i sommar, som den vattenhund hon är (skulle tro att hon har lite sälblod någonstans tillbaka i stamtavlan) kan hon roa sig kungligt i minst pöl (allra bäst är det att få simma runt i någon illaluktande liten insjö/vik med en massa näckrosblad att "apportera"). Hon har vant sig vid att se mig stående på strandkanten med koppel och visselpipa i högsta hugg, redo att när som helst förstöra det roliga. När jag nu plötsligt skulle vara med och leka verkade det vara det kanske konstigaste men  B Ä S T A  som kunde hända. Det är ju trevligt att betyda så mycket för någon, men problemet är att när en hund simmar för nära är risken överhängande att man drabbas av en och annan tass, och risken är överhängande att det gör jävligt ont.

Precis som vi första gången fick öva att hon ska springa på höger sida när jag cyklar fick jag nu förklara för henne vad som är lagom avstånd i vatten. Och snabbt lär hon sig (när det passar henne). Redan nästa gång hade hon förstått poängen och nu är det en fröjd att simma tillsammans. Magiskt. Hon simmar i exakt lagom stora cirklar runt mig. Lycklig.

Sen får hon bära min handduk på vägen hem, hon gör det som om världens öde hänger på det. Jag kan bara le.

Det blir bra det här.

Exakt så mycket som inte har hänt här, exakt så mycket har hänt i verkliga livet. Jag har precis varit ute på en svettig morgonpromenad och sitter i skrivande stund i det lilla lilla köket i mina nya alldeles egna lägenhet och väntar på att det ska bli dags att åka till första arbetsdagen på mitt nya jobb som projektsamordnare/koordinator på Karolinska Institutet. En enda (visserligen ganska lång) mening som sammanfattar väl hur omvälvande min vår och sommar varit (och hur omvälvande hösten kommer att bli). Men det hela späds på av att jag däremellan även har hunnit med att få både förlängd och utökad tjänst på vad som från början bara skulle vara ett kort halvtidsvikariat. Jag har under 5 månader på heltid arbetat med det som jag länge drömt om, och något måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag ska få fortsätta med det minst ett halvår till.

Inte bara jobbet och boendet har förändrats, vi har ju även flyttat ifrån Söderstadion. Det kan låta fjuttigt, men det är lika viktigt som ovanstående (minst). Har nu testat nya arenan vid två hemmamatcher och jag önskar att vi kunde reklamera.

Tvärbanan avgår 07.18 från hållplats Linde och jag är väldigt nervös. Fullt medveten om att jag inte kan allt jag behöver för att göra ett fullgott jobb. Gissa finns här iallafall, som en trygg punkt i min tillvaro. (Även om jag för några veckor sedan insåg även hennes förgänglighet då kusinens fina Doris-hund lämnade oss helt utan förvarning, hon var inte ens ett år äldre än Gissa).

Eftermiddagar

Jag är rätt bra på förmiddagar. Jag får oftast mycket saker gjort på relativt kort tid och känner mig ganska stark. Men sen är det mer regel än undantag att jag drabbas av Den Stora Tröttheten. Den slår till utan förvarning någon gång efter klockan ett och det går inte att värja sig.

Idag slocknade jag i soffan, jag hann egentligen inte ens känna att jag var trött förrän jag hade somnat, utan märkte det först när jag vaknade en och en halv timme senare. Gissa hade smygit sig upp bredvid mig och dreglat på min arm. Det är väl visserligen ganska mysigt, men i längden är det inte hållbart.

Från och med imorgon kommer jag att ha två jobb, men idag kunde jag inte ens ta mig igenom en dag helt fri från jobb utan att sova middag. Hur ska det gå ihop?