De senaste två veckorna (på en höft) har jag farit omkring. Jag har varit på många av de bästa platserna jag vet i hela världen. Jag har upplevt mycket. Jag har känt många olika känslor.
Jag har spenderat kvalitetstid på Smörholmen, min eviga fristad och källa till energi och inspiration.
Jag har kört bil sammanlagt närmare 200 mil.
Jag har inte sovit ordentligt på hela den här tiden, inte kollat
Facebook eller mail en enda gång (det är som det ska vara, när man har
mycket att göra).
Jag har träffat min blivande hundvalp.
Jag har promenerat, så jäkla mycket, och konstaterat varje gång att det är sjukt underskattat.
Jag har fått de finaste uppriktigaste komplimanger jag kan minnas att jag någonsin fått, av en person jag inte känner.
Jag har jobbat.
Jag har blivit stucken av en geting (och har fortfarande ont).
Jag har ätit efterlängtad sushi, och glass.
Jag har vunnit, jag har förlorat.
Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har kramats, jag har skrikit.
Jag har stått på norra stå och blivit sprayad med pepparspray i hela ansiktet, blivit knuffad och slagen (lite lätt). Jag har sett polisen misshandla människorna och föreningen jag älskar.
Nej vet du, jag ska inte försöka summera det här mer. Det är för mycket, för intensivt, för lite tid. Det blir lätt fel. Jag lägger de här två veckorna i ett alldeles särskilt fack i minnesarkivet, slår på soundtracket till Scarface (för gamla tiders skull), och fokuserar istället på allt jag i n t e gjort, för att jag gjort allt ovanstående (och mer därtill). Försöker komma ikapp mig själv, och börja om från början.
Aldrig glömma, aldrig sluta bry sig, men kanske ändå på någon meta-nivå av det hela, ett första steg mot att ta mig igenom.
No comments:
Post a Comment