Södermalm

Med mission att slå ihjäl tid en ledig dag satte jag mig planlöst på en blå buss. Följde strömmen ner i tunnelbanan men satt lugnt kvar djupt försjunken i min bok när alla stressade av vid t-centralen. Kom till ett kaptielavbrott just som högtalarrösten berättade att vi kommit fram till Mariatorget. Klev av och började vandra åt ett håll jag aldrig gått åt förut. Det är dock oundvikligt men inte nödvändigtvis något dåligt att man kommer fram till mer kända gator förr eller senare.

Det var kallt och solen sken vintrigt, jag hade glömt min telefon hemma och kunde inte dela med mig av ögonblicket.

I övrigt störde det mig inte så mycket att vara mobilfri för ett par timmar, jag hade inte satt på mig någon klocka i morse heller så då och då kände jag efter hur mycket klockan kunde tänkas vara, vilket är ganska väsentligt när man ska förlita sig på kollektivtrafiken.

Efter ett tag började mina fingrar värka av iskylan, mina ben av överansträgning och min mage av fikasug så jag satte mig tillrätta på götgatan 72.

Jag åt och sippade på min chai medan jag läste och kladdade lite i ett block för att låtsas att jag var bra på att rita och att det är något jag alltid brukar sitta på random caféer och göra när jag inte har något bättre för mig. Jag förstår ju såklart att det gör mig till en tråkig, mainstream människa att ha Coffeehouse by George som en av sina klara favoriter, men det är något med det sätt man vet att de alltid kommer prestera vad man förväntar sig av dem som gör att jag inte har något emot det. Hade den perfekta fönsterplatsen där jag kunde sitta i värmen med händerna runt min kopp och kolla på de kalla människorna som levde vidare sina liv därutanför.

Jag kände mig konstnärlig och ville ta lite schyssta filosofiska bilder men helst utan att någon märkte, så jag försökte få det att se ut som om jag bara satt och pillade med kameran, kolla inställningar eller tagna bilder, och så fick jag på måfå ta bilder med hjälp av självutlösaren, bildkomposition och fokus blev därefter. Men det gör inte så mycket =)

Nu har jag förbrukat 23 av de 105 minutar jag hade på mig att packa till att skriva ett meningslöst blogginlägg som ingen ändå kommer kommentera. Men det är som det ska vara. I tiotalet dagar framöver kommer mina bloggidéer vara förpassade till en handskriven komihåglista och sen kommer det en inläggsexplosion när jag kommer hem från Norrlands vita vidder. Sms:a din adress om du vill ha ett vykort! (Jaa, numret står fortfarande på min mamma, inga vidare vuxenpoäng där inte ;))