Okej. Fortsättning på det förra inlägget. Tänk dig att du ligger på balkongen igen, en stund senare. Du har stängt av ljudet på mobiltelefonen för att inte bli störd. Du tar vara på den här chansen att göra det närmsta du kan komma att göra ingenting. Du tittar bara rakt upp mot betonggolvet på balkongen ovanför men utan att egentligen fästa blicken på det heller.
I det här läget kommer en av grannarna snett ovanför kommer ut på sin balkong. Jag ligger ofta på min balkong och råkar av denna anledning veta att mina grannar sällan är ute på sina balkonger. När du föreställer dig att detta händer ska du alltså tänka att det är en mycket ovanlig situation och ingenting som du har en utarbetad plan för hur du ska hantera.
"Hej", säger grannen.
Du gör något slags rörelse med ena handen som betyder typ "hej", skapar en kort ögonkontakt mest för att du tänker att du måste och återgår sedan till att göra det närmsta du kan komma att göra ingenting och tittar upp mot betonggolvet på balkongen ovanför men utan att egentligen fästa blicken.
"Där ligger du..." konstaterar grannen på balkongen snett ovanför.
Du ler ett menande leende som betyder typ "mm" och tar kort ögonkontakt igen och återgår sedan till att titta på balkonggolvet ovanför.
"... på balkongen...", konstaterar grannen.
Du upprepar proceduren med ögonkontakt och leende.
"... och tittar..." konstaterar grannen.
Du gör ingenting för ärligt talat tycker du det hela börjar bli lite tjatigt.
Grannen går in och stänger balkongdörren.
Det finns ingen poäng med den här texten. Jag ville bara dela med mig av något som hände på min balkong senare samma kväll som jag skrev det förra inlägget. På gymnasiet gick jag en valbar kurs som hette textkommunikation. Läraren på kursen och jag kom nog egentligen inte så bra överens, men jag minns att hon talade om för mig att hon tyckte jag var bra på att skriva dialoger och oväntade slut/vändningar.
I verkligheten verkar jag inte bra på varken eller.
No comments:
Post a Comment