Jag var rätt uppgiven i morse. Helgen var för kort och för intensiv. När jag nu får en miljard intryck hela veckan borde jag ju egentligen göra så lite som möjligt när jag väl är ledig för att orka fylla på med mer igen. Ett tomt, svalt, helvitt rum. Tystnad. Rensa huvudet. Ensamma promenader i trollska skogar. Meditation?
Men
Men så blir det ju inte. På helgen ska jag dels hinna med alla saker jag alltid försökte hinna med när jag var hemma på kortvisit medan jag fortfarande bodde i Umeå+läsa ikapp allt jag inte riktigt hunnit med under veckan+träna några extra pass eftersom det är ont om tid på kvällarna+aktivera och uppfostra min trogne fyrbenting till något vettigt+handla+se på film och lyssna på musik+alltjagnukanhaglömtidenhärekvationen. Sen kommer måndag. Måndagar har ofta varit en av mina favoritdagar, men nu innebär det bara att det känns extra långt till jobbet, att det är dags att känna sig sådär otillräcklig igen i flera timmar varje dag, att jag måste vara trevlig och social lite längre än jag egentligen har tålamod till, att jag inte kommer få sova middag förrän om många dagar, ont i fötterna, stress, massor med långa listor som aldrig hinner bockas av. Men! Vad är det fina i kråksången? Att komma hem till färdiglagad middag, rastad trött och mysig hundvalp och hallon-lakrits-te. Det behövs bara EN sån dag för att bygga upp energin för ganska lång tid framöver. Att sedan resten av hushållet försvinner iväg på egna ärenden en liten stund, så jag får krascha och släppa taget en stund i all ensamhet, det är inget måste, men en klar bonus. Mvh. Lyckligt lottad
No comments:
Post a Comment